När hjärnan säger stopp

 Jag är numera en kluven person. Hjärnan säger en sak, kroppen och hjärtat säger något annat. Min psykolog säger att jag ska tillåta känslorna komma. Att det jag känner inte är fel. Men ibland börjar man undra, ska jag verkligen känna så här? Visste du att det passerar ca 50.000 tankar genom ditt och mitt huvud varje dag? Det är orimligt när man ser på det utifrån men samtidigt logiskt för även det som går på rutin är en tanke. Hur du brygger ditt kaffe, vad du klär på dig, när du scrollar igenom din mobiltelefon
 
 Tänk dig nu att du lägger väldigt mycket vikt på varje tanke, att många av dem inte bara fladdrar förbi utan du håller kvar dem. Du ÄLTAR dem
Tänk dig nu att du har kvar dessa tankar, tankar som bildar orosmoln, för du ältar dem. Just så kan jag bli fast, sen blir det en sak som gnager. En sak som gör det tungt, en sak som gör det svårt. I värsta fall kan det vara en trigger för min panik att kicka in. För kroppen går in i ett försvar när jag ältar. Och så blir det kalabalik
 
 Det är lätt för någon utifrån, som inte upplevt något sådant här, att komma med råd. Eller tips. Kanske med "vänliga" ord. Och jag skall ge dig ett råd, var bara tyst. Ge en kram, lyssna och ta in.
Råd som "Försök att vila" eller "Ta inte åt dig så mycket!" "Gå en skogspromenad" Trust me, jag har vilat. Jag knallar gärna i skogen.
 
 Eller råda någon till terapi, råda till medicin eller något annat smart - med all välmening, håll det till dig själv. I allafall om du frågar mig, jag vill inte ha mina vänner och bekantas råd. Har du eller går du igenom samma sak som jag då kan du råda. Om inte? Då räcker en fika, en loppisrunda, en pysselstund, en biofilm, en kram, ett öra
 
 
 
 Nu är jag inne på fjärde veckan utan Sertralin. Det har varit några utsättningsbiverkningar och jag har egentligen inte gett mig själv utrymme att få må lite extra dåligt under denna period. Jag har i stället mått skit för jag betett mig som skit just för en del biverkningar. Yrseln och illamåendet har gjort mig frustrerad och jag har snäst åt alla. Jag har sovit illa och utan riktigt sömn blir jag ett tråkigt monster. Jag har gråtit. Jag har försökt förklara. Jag har dåligt samvete. Älskade barn, vilken kass mamma jag är just nu. Älskade make, detta var inte kvinnan du gifte dig med för snart 6 år sedan, förlåt mig
 
 Det kommer alltid finnas där. De där topparna och mörka dalarna. De där dalarna som suger musten ur mig, där jag behöver sova och byta fokus. Dalarna gör ont. Jag hoppas hitta den där gyllene vägen så jag slipper dem, kanske hitta en nätt liten hängbro som hänger mellan topparna så jag kan balanser över på den och bara må lite illa i stället för hemskt.
 
 I dag är en "upp från dalen, mot toppen i sakta mak" -dag. Jag fick ett fint samtal i förmiddags, ska nog försöka pyssla med en inslagning och i kväll ska vi få ett mycket spännande besök. Som jag hoppas leder till något väldigt kul och kan berätta om här
 
Ta hand om dig, har du frågor är jag en öppen bok ❤
 
// Martina
 
 

Grönska

 
 Det blir mörkare och torrare i luften inomhus. Och nu har jag skaffat mig så himla många gröna växter som jag gärna vill ska överleva vintern. Vi har nu valt att skaffa ett par led-ljuskällor, dessa från Ikea i hopp om att det skall hjälpa några av växterna. Sen tänker jag att rotera växterna måste hjälpa, inte sant?  Sen har jag skaffat lite pallar och små bord där en del plantor kan stå så dem kommer upp och ifrån värme från elementen. För det skall man ju tänka på också mitt upp i allt. Elementen som kickar igång när kylan kryper på
 
 
Har du många växter där hemma? Finns där intresse för en egen djungel där hemma eller är det bara jag? Nu har jag lyckats samla ihop 49 st, vet inte om jag själv tycker det är många men det är ett jäkla åbäke att vattna dem. Hello I-landsproblem
 
 Just nu är Sprättiväg (har både som bebisplanta som jag fått från en fin människa via instagram och en större rackare) Fikon (har 2 st, som jag fått via ännu en fin människa via insta) Rankorna (inköpta vid olika tillfällen hos Blomstertorget ) Och Forellbegonian (Födelsedagspresent från mina fina man) favoriterna - har du något växt du vurmar lite extra för?
 

Ha en grym bra måndag! ❤
 
// Martina
 

Utmana mig

 Om du fick jobba med vad du ville, vad som helst - vad skulle du göra då? Byta karriär helt, börja plugga kanske? Är du nöjd, till freds med det du arbetar med idag? Om du jobbar vill säga - kanske är du hemma med barn eller sjukskriven. Arbetssökande eller studerande. Hur som, är du nöjd med din nuvarande livssituation? 
 
 Jobbig fråga eller hur? 
Jag vill att livet ska vara mitt. Att jag styr det, att jag har kontrollen över hur det tar form. Full kontroll kan man aldrig ha såklart men jag vill styra det som går. Och att slita ihjäl mig på ett arbete, ett arbete som skulle ersätta mig i morgon om jag trilla av pinn, är inte rimligt.
 
 Nu vet inte jag hur du fungerar, men jag ger 110% på min arbetsplats. Jag kommer tidigt, jag erbjuder mig att stanna och jobbar över, jag gör uppgifter på min lediga tid. Sån är jag. Uppfostrad att alltid göra mitt bästa. Att jobbet går före det mesta. Hög arbetsmoral, som lett till att jag gav upp mitt liv och allt gick i kras. 
 
 För jag tror att vi jobbar ihjäl oss och jag tänker inte vara en av dem som går i graven pga stress. Eller lära våra kids att jobbet kommer först. Att lite snuva och feber inte ska hålla dig hemma, du måste leverera och inte sätta någon på pottan för du är lite sjuk. Jo tack! "Lite sjuk"
 
 
  jag utmanar mig själv. Och försöker finna mig själv. Vilket är skitsvårt. För man är fostrad att hålla sig i en ruta. En box. Som är löjligt snäv. Så fort man avviker så ifrågasätts du. Och det är också en kamp. Inte nog med att man för en inre kamp, nu skall vänner - familj - främmande människor ifrågasätta dig - Vad ska du göra nu? - Vad ska du jobba med?
 
 
 Nu ska jag sluta pladdra, blev det löjligt vimsigt?
Trött i skallen leder nog till osammanhängande pladder. Önskar dig en fin kväll, ta hand om dig ❤
 
 
// Martina