När hjärnan säger stopp

 Jag är numera en kluven person. Hjärnan säger en sak, kroppen och hjärtat säger något annat. Min psykolog säger att jag ska tillåta känslorna komma. Att det jag känner inte är fel. Men ibland börjar man undra, ska jag verkligen känna så här? Visste du att det passerar ca 50.000 tankar genom ditt och mitt huvud varje dag? Det är orimligt när man ser på det utifrån men samtidigt logiskt för även det som går på rutin är en tanke. Hur du brygger ditt kaffe, vad du klär på dig, när du scrollar igenom din mobiltelefon
 
 Tänk dig nu att du lägger väldigt mycket vikt på varje tanke, att många av dem inte bara fladdrar förbi utan du håller kvar dem. Du ÄLTAR dem
Tänk dig nu att du har kvar dessa tankar, tankar som bildar orosmoln, för du ältar dem. Just så kan jag bli fast, sen blir det en sak som gnager. En sak som gör det tungt, en sak som gör det svårt. I värsta fall kan det vara en trigger för min panik att kicka in. För kroppen går in i ett försvar när jag ältar. Och så blir det kalabalik
 
 Det är lätt för någon utifrån, som inte upplevt något sådant här, att komma med råd. Eller tips. Kanske med "vänliga" ord. Och jag skall ge dig ett råd, var bara tyst. Ge en kram, lyssna och ta in.
Råd som "Försök att vila" eller "Ta inte åt dig så mycket!" "Gå en skogspromenad" Trust me, jag har vilat. Jag knallar gärna i skogen.
 
 Eller råda någon till terapi, råda till medicin eller något annat smart - med all välmening, håll det till dig själv. I allafall om du frågar mig, jag vill inte ha mina vänner och bekantas råd. Har du eller går du igenom samma sak som jag då kan du råda. Om inte? Då räcker en fika, en loppisrunda, en pysselstund, en biofilm, en kram, ett öra
 
 
 
 Nu är jag inne på fjärde veckan utan Sertralin. Det har varit några utsättningsbiverkningar och jag har egentligen inte gett mig själv utrymme att få må lite extra dåligt under denna period. Jag har i stället mått skit för jag betett mig som skit just för en del biverkningar. Yrseln och illamåendet har gjort mig frustrerad och jag har snäst åt alla. Jag har sovit illa och utan riktigt sömn blir jag ett tråkigt monster. Jag har gråtit. Jag har försökt förklara. Jag har dåligt samvete. Älskade barn, vilken kass mamma jag är just nu. Älskade make, detta var inte kvinnan du gifte dig med för snart 6 år sedan, förlåt mig
 
 Det kommer alltid finnas där. De där topparna och mörka dalarna. De där dalarna som suger musten ur mig, där jag behöver sova och byta fokus. Dalarna gör ont. Jag hoppas hitta den där gyllene vägen så jag slipper dem, kanske hitta en nätt liten hängbro som hänger mellan topparna så jag kan balanser över på den och bara må lite illa i stället för hemskt.
 
 I dag är en "upp från dalen, mot toppen i sakta mak" -dag. Jag fick ett fint samtal i förmiddags, ska nog försöka pyssla med en inslagning och i kväll ska vi få ett mycket spännande besök. Som jag hoppas leder till något väldigt kul och kan berätta om här
 
Ta hand om dig, har du frågor är jag en öppen bok ❤
 
// Martina
 
 

Take a chill pill

 Samma visa varje år. För många innebär november och december bara stress. Allt som "måste" göras, allt som "måste" köpas. Backa lite. Sakta ner och ta ett djup andetag, måste du verkligen stöpa egna ljus/lägga in sill/köpa dyraste julklapparna och ställa till med glöggmingel?
 
 Jag är så jäkla trött på gnället som dem flesta sjunger ut i dessa månader, trust me, det är inte mer stressigt än vad DU gör det! För du måste i stort sett ingenting, precis som under alla andra månader på året
 
 Och att gnälla om det är väldigt obefogat för alla andra är i samma sits. För dem flesta i min ålder (30ish) har kids, jobbar och har ett hem som behöver städas och tvätt som skall tvättas så stressen är likadan för oss alla. MEN om du väljer att plocka bort dem där kladdiga russinen i lussekatten så ska du se att bullen är himla god
 
För det första, VARFÖR inhandlar du alla julklappar i sista sekunden? Ni som tar er ut 23 december får skylla er själva. Du kanske inte ska klumpa ihop alla julklappsinköp på en dag, då blir hålet i plånboken stort och du blir stressad. För jag vet att du kan köpa den där boken som står på önskelistan redan i juni! Jo det är sant, kanske var den där stekpannan som partnern suktat efter på extrapris i höstas - köp den då! Du kan både spara tid och pengar om du sprider ut inköpen
 
För det andra, VARFÖR måste du köpa nytt? Vår konsumtionshets är riktigt vidrig och vi uppskattar ändå inte allt vi får kring jul. Kanske har du, precis som jag, en flaska vin du fått vid något tillfälle (typ som värdinnegåva) som du ALRDIG kommer smutta på för du gillar varken rödvin eller doften av sura bär och ek?! Så har du någon som älskar rödvin, varför inte ge den där flarran i julklapp då? Vinet blir uppskattat, du sparar pengar och får utrymme i köket? Kanske låter det snålt och fult men va tusan, hur många gånger har du inte hängt hemma hos föräldrar eller polare och sett en bok/ett vin/en möbel/en spegel/en ögonskugga som du bara ääällskar och önskar du hade själv - fatta hur ofantligt bra för miljön om den där flaskan med vin då passas vidare?
 
 För det tredje, VARFÖR inte hemgjort? Jag älskar min pappas konst, min svärmors hemgjorda jitterbugg, min systers virkade filtar - Sånt står på min önskelista! För det är en bit av dem som följer med i gåvan, det är kärlek och tid som lagts på mig. Hur fint är inte det? Så vad är du bra på? Sy, göra egen hudvård, blomsterarrangemang, måla? Det kan vara ljuvliga julgåvor du besitter med dina egna händer
 
 Kan vi inte alla bara försöka? Gnäll mindre, hur tröttsamt är det inte? Och det tar sjukt mycket av vår energi att vara negativa! Och så tänker vi före vi köper, kanske finns den där grejen på andrahandsmarknaden? Och gör mer själv, då lägger du tiden hemma i lugnet istället för i en kön, i ett varuhus, med "Tänd ett ljus" i högtalarna för 478 gången och en surpuppa bakom dig med dålig andedräkt och svett som dryper ner mellan skulderbladen!
 
På torsdag kör November igång och jag tänkte köra en ny månadsutmaning med tema skapa - Är du med?
 
// Martina
 
 
 
 
1

Utmana mig

 Om du fick jobba med vad du ville, vad som helst - vad skulle du göra då? Byta karriär helt, börja plugga kanske? Är du nöjd, till freds med det du arbetar med idag? Om du jobbar vill säga - kanske är du hemma med barn eller sjukskriven. Arbetssökande eller studerande. Hur som, är du nöjd med din nuvarande livssituation? 
 
 Jobbig fråga eller hur? 
Jag vill att livet ska vara mitt. Att jag styr det, att jag har kontrollen över hur det tar form. Full kontroll kan man aldrig ha såklart men jag vill styra det som går. Och att slita ihjäl mig på ett arbete, ett arbete som skulle ersätta mig i morgon om jag trilla av pinn, är inte rimligt.
 
 Nu vet inte jag hur du fungerar, men jag ger 110% på min arbetsplats. Jag kommer tidigt, jag erbjuder mig att stanna och jobbar över, jag gör uppgifter på min lediga tid. Sån är jag. Uppfostrad att alltid göra mitt bästa. Att jobbet går före det mesta. Hög arbetsmoral, som lett till att jag gav upp mitt liv och allt gick i kras. 
 
 För jag tror att vi jobbar ihjäl oss och jag tänker inte vara en av dem som går i graven pga stress. Eller lära våra kids att jobbet kommer först. Att lite snuva och feber inte ska hålla dig hemma, du måste leverera och inte sätta någon på pottan för du är lite sjuk. Jo tack! "Lite sjuk"
 
 
  jag utmanar mig själv. Och försöker finna mig själv. Vilket är skitsvårt. För man är fostrad att hålla sig i en ruta. En box. Som är löjligt snäv. Så fort man avviker så ifrågasätts du. Och det är också en kamp. Inte nog med att man för en inre kamp, nu skall vänner - familj - främmande människor ifrågasätta dig - Vad ska du göra nu? - Vad ska du jobba med?
 
 
 Nu ska jag sluta pladdra, blev det löjligt vimsigt?
Trött i skallen leder nog till osammanhängande pladder. Önskar dig en fin kväll, ta hand om dig ❤
 
 
// Martina