När hjärnan säger stopp

 Jag är numera en kluven person. Hjärnan säger en sak, kroppen och hjärtat säger något annat. Min psykolog säger att jag ska tillåta känslorna komma. Att det jag känner inte är fel. Men ibland börjar man undra, ska jag verkligen känna så här? Visste du att det passerar ca 50.000 tankar genom ditt och mitt huvud varje dag? Det är orimligt när man ser på det utifrån men samtidigt logiskt för även det som går på rutin är en tanke. Hur du brygger ditt kaffe, vad du klär på dig, när du scrollar igenom din mobiltelefon
 
 Tänk dig nu att du lägger väldigt mycket vikt på varje tanke, att många av dem inte bara fladdrar förbi utan du håller kvar dem. Du ÄLTAR dem
Tänk dig nu att du har kvar dessa tankar, tankar som bildar orosmoln, för du ältar dem. Just så kan jag bli fast, sen blir det en sak som gnager. En sak som gör det tungt, en sak som gör det svårt. I värsta fall kan det vara en trigger för min panik att kicka in. För kroppen går in i ett försvar när jag ältar. Och så blir det kalabalik
 
 Det är lätt för någon utifrån, som inte upplevt något sådant här, att komma med råd. Eller tips. Kanske med "vänliga" ord. Och jag skall ge dig ett råd, var bara tyst. Ge en kram, lyssna och ta in.
Råd som "Försök att vila" eller "Ta inte åt dig så mycket!" "Gå en skogspromenad" Trust me, jag har vilat. Jag knallar gärna i skogen.
 
 Eller råda någon till terapi, råda till medicin eller något annat smart - med all välmening, håll det till dig själv. I allafall om du frågar mig, jag vill inte ha mina vänner och bekantas råd. Har du eller går du igenom samma sak som jag då kan du råda. Om inte? Då räcker en fika, en loppisrunda, en pysselstund, en biofilm, en kram, ett öra
 
 
 
 Nu är jag inne på fjärde veckan utan Sertralin. Det har varit några utsättningsbiverkningar och jag har egentligen inte gett mig själv utrymme att få må lite extra dåligt under denna period. Jag har i stället mått skit för jag betett mig som skit just för en del biverkningar. Yrseln och illamåendet har gjort mig frustrerad och jag har snäst åt alla. Jag har sovit illa och utan riktigt sömn blir jag ett tråkigt monster. Jag har gråtit. Jag har försökt förklara. Jag har dåligt samvete. Älskade barn, vilken kass mamma jag är just nu. Älskade make, detta var inte kvinnan du gifte dig med för snart 6 år sedan, förlåt mig
 
 Det kommer alltid finnas där. De där topparna och mörka dalarna. De där dalarna som suger musten ur mig, där jag behöver sova och byta fokus. Dalarna gör ont. Jag hoppas hitta den där gyllene vägen så jag slipper dem, kanske hitta en nätt liten hängbro som hänger mellan topparna så jag kan balanser över på den och bara må lite illa i stället för hemskt.
 
 I dag är en "upp från dalen, mot toppen i sakta mak" -dag. Jag fick ett fint samtal i förmiddags, ska nog försöka pyssla med en inslagning och i kväll ska vi få ett mycket spännande besök. Som jag hoppas leder till något väldigt kul och kan berätta om här
 
Ta hand om dig, har du frågor är jag en öppen bok ❤
 
// Martina